Start over

Det må vara så att det är en del av mig som säger, det är inte värt det, du tycker inte det är kul längre, men ändå bryr jag mig. Så mycket tid jag har lagt ner i mitt liv. Ska jag verkligen offra dem? När jag vet att jag älskar det här så innerligt. Men varför är det en annan del av min kropp som bromsar mig? Som inte tillåter att jag sticker fram huvudet och bara kör.
Bäst i världen kan alla bli med inställning, och när jag väl är där finns den inställningen. Jag fyller 17 år i december månad, många skulle säga att min chans att komma tillbaka ännu en gång och nå toppen kanske är förbi. Men jag vet att så är det inte.

Min dröm har alltid varit att nå toppen. Stå där och säga jag klarade det trots allt. För jag gjorde det jag älskar och jag tvekade aldrig en sekund. Men det är det jag gör nu. Jag tvekar, låter omgivningen påverka mig, påverka mig negativt.

De åren som jag har varit där, vunnit, förlorat har det varit min bästa vän.

Så säg mig varför tvekar jag?

Varför känns det så långt bort?

Jag är inte rädd för att få ont, jag känner att vinnarskallen finns där. Den är där, jag känner den.
Rädslan jag har är att bli skadad, igen, som så många gånger förut.
Rädslan är också att ingen ska tro på mig. Som förut.
Rädslan är nog också att jag misslyckas. Det är nog den största rädslan, att misslyckas. Men hela livet är baserat på att misslyckas och att göra rätt.
Rädslan är nog den press jag kommer sätta på mig själv. Jag vet att den kommer bli hög.
Rädslan är att lita på de kroppsdelar som har svikit mig förut.
Det som har hänt i det förflutna gör mig nog mer rädd än vad jag vill inse.


Vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar har jag gett upp totalt.

Men att se en match på tven, att se en match med egna ögon, att se mitt lag spela, det rycker i benen på mig, jag vill också vara där. Jag känner hur besvikelsen sprider sig i kroppen vid förluster, jag känner hur glädjen i mig sprider sig vid en vinst. Jag känner även hur arg jag blir när jag vet att jag kan göra det där bättre. Att jag aldrig skulle ha missat, eller speciellt, släppt igenom någon i försvar.  Att om jag stod där just nu skulle det där inte fått ske. Jag är inte bäst det säger jag inte, det jag menar är att jag är säker på min sak, jag skulle göra allt för att det inte skulle få hända, jag är inte bäst men jag är jävligt bra.

Tror jag har bestämt mig, jag har bestämt mig, att ge det här en sista chans, aldrig har jag visat min fulla kapacitet på grund av skador hit och dit. Men jag vet att jag är grym när jag är frisk och hel, jag kan inte ge upp det. Jag kan inte ge upp det, så därför ska jag bevisa för mig själv och alla andra att det är det här jag vill. Jag ska trotsa rädslorna, jag ska trotsa omgivningen, jag ska vara jag, och när jag är det ska jag springa vägen tillbaka. Till sporten jag alltid älskat och fortfarande älskar.