Min resa har börjat, de stora bergen har krympt till små kullar. Igår var jag ute och sprang ca 7 km. Jag hatar att springa men jag klarade det, med en bra tid och utan att stanna. Jag stannar bara för att jag tycker det är tråkigt, men jag gjorde inte det. Jag är påväg, påväg. Och det är inte långt kvar, jag är halvvägs, med de största prövningarna bakom mig. Jag har tagit mig över tröskeln och nu är det bara att fortsätta kämpa. Så är jag där. Där på planen igen.
Jag har nu förstått att komma tillbaka till planen betyder mer än vad jag visste själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar