Hemma i soffan

Är hemma nu. Dagen har varit i stort sett bra. Sorgsen, ledsam, jobbig, tuff och allt o lite till. Men nu i slutändan är den faktiskt ganska bra.

Cermonin var jättefin, prästen var bra...

Min faster sjöng, utan dina andetag med Kent, superfin låt och hon gjorde den verkligen jättebra. Tårarna sprutade på mig när hon sjöng. Det ligger verkligen så mycket i den låten som.stämmer, som man kan relatera till.

Men när dagen närmar sig sitt slut och när morgonen gryr finns du inte här. Du sover, eller vilar i himmlen, med resten av våra saknade på denna jord.
Stor lättnad fyller mig ändå när jag vet att du mår bra nu, men tårar fyller ändå mina ögon när jag tänker på att du inte kan måla dina gubbar i tidningarna, precis som prästen också sa, du kommer inte sitta i en stol i skuggan på skutberget mer...
Saknaden efter dig är mer än enorm.
100 år skulle du bli. 84 slutade det med, efter 4 månaders kämpande med skelettcancer. Men må du nu sova gott, vaka över oss, se till att du är våran skyddsängel.