De som inte dödar mig -gör mig starkare

Ibland. Bara ibland förstår jag inte saker.
Jag kan inte förstå varför mitt knä skulle börja krångla idag igen. Att det hoppade ur led idag. Önskan att stå där känns längre bort igen.
Även om jag inte vet svaret än på hur allvarligt det är.

Men ont som fan gör det nu ändå.
Jag är trött på det. Jag är trött på att ha ont, jag är trött på att begränsas. Det suger. Snart ska jag också vara där. JAG SKA DIT.
Det är inte kört än.
Jävla idiotknä, jävla idiotkärring som skulle köra på knät från början.


Jag har lovat mig själv att inte kalla mig för otursmänniska. Men vad ska man då kalla mig? Någon gång måste väl jag också få lite tur i livet. Lite medvind. Det kan väl inte vara motvind hela tiden. Det är det säkert inte heller, men nu känns det som det. Att jag bara trampar i motvind och orken tar ständigt slut. Men jag fortsätter mig ställa mig upp och fortsätter att gå. Det tar sin tid. Men på något sätt klarar jag det.
Motvinden måste snart bli medvind.